HISTORIA

Kopparhatten


"O ve! Det är konungens yttersta timma

-Nej! Konungen lever och hästen kan simma.

Han simmar så väl och stolt som en svan,

och vågorna leka i fladdrande man.


De kungliga fiskare, alla de hundra,

stå skamliga kvar uppå berget och undra.

De tänka så säkert få Konungen fatt;

men fingo ej mera än konungens hatt.


På klippan syns hatten i viken sig spegla,

och alla ännu som Mälaren segla,

de hälsa Kungshatt, och det säges med rätt,

att Svearnas konung ej gripes så lätt."

Några strofer ur dikten "Kungs Hatt", skriven 1824 av Carl August Nicander, beskriver hur den vackra ön har fått sitt fantasieggande namn. Sedan början av 1600-talet har det suttit en kopparhatt på en stång på Kungshattklippans högsta punkt. Enligt legenden jagades en ridande kung utför klippan mot vattnet. Kungen tappade sin hatt innan fallet från klippan och överlevde eftersom hästen kunde simma. En annan förklaring kommer av kung Erik Wäderhatt som egentligen hette Erik Emundsson och levde på 800-talet och hade förmågan att få vind från det håll åt vilket han vände sin hatt, en talang som var synnerligen värdefull under en tid då endast primitiva segel fanns. Hatten har under åren bytts ut och är ett av Mälarens mest mytomspunna sjömärken. (Position ca 59°17,8 N 17°52,6 E).

Tegelbruket

Kungshatt hade lera som lämpade sig för tegel, därför anlades ett tegelbruk i mitten av 1800-talet. Tillgången på lera sinade under 1940-talet och verksamheten lades ner definitivt efter en brand 1947.


Gården Kungshatt

Ståndsmässigt bebyggt har gården varit sedan 1680-talet då den omnämns som säteri tillhörligt riksrådet Didrik Wrangel. I den praktfulla och mäktiga korsformade lindallén som än idag finns kvar skall konung Fredrik den I år 1730 förälskat sig i dåvarande ägare Amiral Edvard Didrik Taubes dotter Hedvig som i stort sett sålde sin dotter till att vara kungens älskarinna. Detta säkrade den samvetslöse Amiralens framtida ekonomi.


Liten historik med anledning av 50 års-jubileum i

Kungshättans Sportstugeförening den 26 juni 2002

Jubileumsskriften är utarbetad av Ewa Israelsson på uppdrag av Kungshättans Sportstugeförening.


Kungshattsimningen
(artikel i DN. 1911)

Kungshattsimningen i går: Ingen når i målet.

Det blef fyra konkurrenter i Kungshatt—Stockholm-täflingen i går, men ingen orkade fram  —   alla gingo upp innan målet var nådt. 

 

Vid 11-tiden på förmiddagen samlades några af den svala simsportens entusiaster vid Klara strand för att i sällskap med de fyra täflande bege sig ut till Kungshatt, där starten beräknades skola äga rum vid 1-tiden. So!en brände ökenhett och den muntra stämningen i motorbåten, där mr Hurley, den engelska tränaren, tronade på kajuttaket, domnade snart, och en dragharmonika, som flämtade mödosamt i värmen och bensindoften, gjorde de fåfänga försök att lifva andarna. Då man närmade sig Kungshatt började det dock att friska i en smula, och starten skedde kl. halv 2 under stor tillströmning af åskådare. 


Af de fyra deltagarna är Wilhelm Andersson (simklubben Neptun) 20 år och väger 68 kilo, Gustaf Wretman (Neptun) 23 år och väger 73,8 kilo, Gunnar Wennerström (Stockholms kappsimningsklubb) 32 år och 82,4 kilo samt Edvin Holmberg (simklubben P. G.) 25 år och 68 kilo. Alla simmarna, friska, solbrända pojkar — Holmberg är brun som en fux — voro vid bästa kondition. Hvar och en åtföljdes af en roddbåt. 


De fyra simmarna togo saken lugnt, väl vetande att det här gällde att icke slösa med krafterna. Wretman tog ledningen under de första kilometerna. Wille Andersson låg honom närmast, men redan 18 minuter efter starten voro de båda klubbkamraterna åter jämsides. Detta piggade synbarligen upp Wille Andersson, som nu ökade på farten och lämnade öfriga allt längre bakom sig. Andersson använde sig hufvudsakligen af crawl-simningen, men stack då och då emellan med bröst- och sidsim i lugnare tempo. I medeltal tog han 25-30 simtag pr minut. Redan bortom Lux' verkstäder vid Lilla Essingen var Andersson dryga 700 meter före sina startkamrater. Han hade emellertid pressat alltför mycket på farten och krafterna började synbarligen tryta för honom. Efter att ha varit i vattnet 2,5 timmar hade Andersson fått nog och togs upp i den åtföljande roddbåten. 

 

Gunnar Wennerström, som ju redan förr försökt sig på kraftprofvet att simma distansen Kungshatt—Stockholm, tog saken lugnast af alla de startande och höll sig näst sist med endast Holmberg bakom sig. Trots det att han redan från början sökte spara krafterna, var äfven han så pass utpumpad nu att han 2 timmar 40 minuter efter starten måste uppge täflingen. Edvin Holmberg, simklubben P. G., distanserades mycket snart af de tre öfriga deltagarna och blef efter 3 timmars simning upptagen i roddbåten. Han var då betydligt efter de tre öfriga, hvilkas inbördes afstånd äfven var högst afsevärdt. 

 

Den fjärde deltagaren i täflingen, G. Wretman, höll sig längst. Han simmade i ett lugnt. tempo och tycktes af de fyra deltagarna vara bäst förberedd för kraftprofvet. Sedan Andersson, Holmberg och Wennerholm gett upp fortsatte Wretman ensam. Kommen till Smedsudden, ungefär en kilometer från målet, var dock äfven han så utmattad att han måste omhändertas af de i båten medföljande kontrolIanterna. Han hade då legat i vattnet 4,5 timmar. 

 

Vid badinrättningen och på järnvägsbron samlades vid halv 5-tiden en alltmer växande människoskara, som oafbrutet höll ögonen riktade utåt Mälaren för att få se en skymt af simmarna, som hvilket ögonblick som helst borde vara inom synhåll. Den ena kvarten gick efter den andra, men af simmarna hvarken såg eller hörde man det minsta. Litet hvar började man då misstänka att ingen af de täflande förmått fortsätta fram till målet, och när budet, som bekräftade denna förmodan, slutligen kom, sökte hvar och en så godt han kunde att svälja förtreten.

Simningen
Ehuru ingen af de täflande nådde till målet, måste man dock, enligt hvad mr Hurley meddelat en af Dagens Nyheters medarbetare, betrakta resultatet af simningen som mycket godt. De svenska simmarna äro ej tränade för så långa distanser, men materialet är ypperligt, sade mr Hurley, och om de blott tränade för distanssimning skulle de utan svårighet klara Kungshatt—Stockholm. Den längsta simtäflingen som förekommer vid Olympiska spelen är 1,500 meter, medan afståndet från Kungshatt till Stockholm är 11,000 meter. En del af skulden för utgången af täflingen faller på vädret. Temperaturen i vattnet var visserligen 23 grader, men det starka solskenet var i hög grad irriterande. Det kan göra en simmare nästan blind, framhöll mr Hurtey.